Pargas branddepå strålar i Lux Archipelago

Palokuntavarstorakennuksen julkisivu.

 

Brandkårshuset som byggdes 1907 invid Pargas kyrka hann falla i glömska i årtionden. Nu har byggnaden återfått sin glans i en Leaderstödd renovering och utgör ett av objekten som visas under Lux Archipelagoveckan!

Pargas frivilliga brandkår grundades 1894 Pargas första brandkårshus blev färdigt 1907, invid kyrkan. Men det blev snabbt alltför trångt och man beslöt 1926 att flytta frivilliga brandkårens verksamhet till invid brandkårshuset i centrum. Den gamla byggnaden blev förråd. År 1933 köpte församlingen den för att ha den som redskapsbod.  

Senare, på 1970-talet, tänkte församlingen riva byggnaden, och då vaknade hembygdsföreningebn.

– Hembygdsföreningen ville bevara byggnaden och nu är det föreningens egendom, om också på kyrkans tomt. Föreningen rekonstruerade då tornet enligt gamla ritningar och öppnade en FBK-utställning, berättar hembygdsföreningens nuvarande ordförande Lena Långbacka.

Det hopade sig i alla fall så mycket grejor att byggnaden i praktiken blev ett lager för frivilliga brandkårens gamla saker. Med åren började taket läcka och byggnaden förfalla också i övrigt. 

Nainen palokuntavarastosta kertovan näyttelyn keskellä.
Fredagen den 5 november visade Pargas hembygdsförenings ordförande Lena Långbacka utställningen för Leaderaktörer. 

Två Leaderprojekt

År 2018 började Pargas hembygdsförening iståndsätta den skyddade byggnaden som  ett Leaderprojekt med stöd från I samma båt – samassa veneessä. Budgeten för reparationerna var 62 000 euro och därav gavs 65 procent som Leaderstöd. De övriga finansiärerna var Svenska kulturfonden, Konstsamfundet, Martha och Albin Löfgrens kulturfond, Stiftelsen Gamla Malmen, Nordkalk och Lokaltapiola Sydkusten.

– Vattenskadorna var så stora att tornet var nära att rasa ihop. Byggnaden måste först stagas upp och tömmas. Sedan följde en hel del pappersarbete och sedan den egentliga renoveringen. Innertaket förnyades nästan helt, plåttaket helt och hållet. Ett sådant tak som det här är verkligen sällsynt, säger Långbacka.

Också golvet måste rivas helt, men en del av plankorna kunde man  återanvända. Hela byggnaden höjdes 15 centimeter och tornet fick nya fönster. Största delen av jobbet fick utföras av professionella, men ändå blev hembygdsföreningsfolkets och övriga frivilligas insats 250 timmar talkoarbete, bland annat med målning och grundning därförinnan.

Rapistunut rakennus, jonka seinän edessä rakennustelineet.
Bild: Pargas hembygdsförening.

Då man fick byggnaden färdig förverkligade hembygdsföreningen ännu ett Leaderprojekt.  Genom det skapades en utställning i branddepån, om branddepåns historia och Pargas frivilliga brandkårs genom tiderna. Hela budgeten för utställningen var 13 000 euro, av det fick man 70 procent som Leaderstöd. 

Hembygdsföreningen har fått mycket beröm av Pargasborna för sitt jobb. Sommaren 2021 slogs dörrarna upp och man har haft gott om besökare därefter. 

Näyttelyn esineitä. Palotorvi on kuvassa etualan vasemmassa reunassa.
Då brandkårshuset stod färdigt 1907 hade Pargas ett anspråkslöst telefonnät. En brandkårist som bodde på Malmen tog emot nödsamtalen och larmade sedan de övriga brandkåristerna genom att blåsa i brandhornet i brandkårshusets torn. 
Punainen hevosvetoinen koneruisku, jonka päällä kaksi palokypärää.
Samma år som brandkårshuset blev klart fick Pargas frivilliga brandkår en hästdragen brandspruta i gåva av brandhjälpsföreningen. Den kallades lekfullt för Tjocka Berta. Nu är Tjocka Berta en del av utställningen i branddepån.

Ljus i mörkret!

Det går alltid att titta in i brandkårsdepån genom glasdörren, och utställningstexterna kan man läsa eller höra upplästa på gården genom en QR-kod, så objektet är  tillgängligt när som helst. Det finns inte egentliga öppettider men vid behov kommer hembygdsföreningens aktiva och guidar. 

Nu pågår evenemanget Lux Archipelago. Under det hålls dörrarna öppna och byggnaden badar i festbelysning. Evenemanget fortsätter till den 21 november.

Palkuntavaraston rakennus iltavalaistuksessa.
Nu har byggnaden återfått sin glans i en Leaderstödd renovering och utgör ett av objekten som visas under Lux Archipelagoveckan! Bild: Lena Långbacka.

Leaderstöd gav Björkboda träsk på Kimitoön en ny simstrand

Järvimaisema, etualalla pöytäpenkkiryhmä.

 

Nivelax nya simstrand har anlagts vid Björkboda träsk. Det är Västanfjärds byaförening som ansvarar för Leaderprojektet som finansierats av föreningen I samma båt – Samassa veneessä. Rekreationsområdet vid sjön planerar man att i framtiden införliva i S:t Olavs vandringsled som går i närheten.

Kimitoöns kommun har redan i 30 år förvaltat den omkring en hektar stora rekreationsområdestomten. Länge fungerade den också som simstrand. Småningom har den i alla fall växt igen och fallit i glömska sedan flera år. Men i januari 2021 startade Västanfjärds byaförening ett projekt för att iståndsätta simstranden. 

– Det var många ortsbor som sa att man äntligen borde göra något åt stranden, berättar Västanfjärds byaförenings ordförande Max Andersson.

Andersson berättar att Finska Hushållningssällskapet för två år sedan drev ett projekt som gällde stränderna kring Kimitoön. Då inventerade man stränderna och märkte att simstranden vid Björkboda träsk skulle vara ett lämpligt restaurationsobjekt. Följaktligen beslöt byaföreningen att ansöka om Leaderstöd för att återställa stranden.

– Vi gjorde ett avtal med kommunen och fick rätt att rå över stranden i tio år. Hela projektets budget är 21 000 euro, av det fick föreningen 65 procent som Leaderstöd, räknar Andersson.

Stranden som i huvudsak iståndsatts med frivilligt arbete är färdig!

Klart i förtid

Projektet inleddes med att man högg ner skogen i början av detta år. Skogen hade enligt Andersson varit oskött redan i 30 år, och det växte rikligt med sly så det fanns en hel del att göra på området. 

– Det behövdes många frivilliga för att röja skogen. Man måste också göra plats för en väg och parkeringsplats.

Då skogen var fälld fick man börja med markarbetena. Andersson berättar att en lokal grävmaskinsfirma gjorde vägen till stranden och dess parkeringsplats samt jämnade ut området för de nya byggnaderna. Tomten hade från förr en gammal byggnad men den var inte mera möjlig att iståndsätta så den ersattes av nya.

– Först reste vi med talkogänget en byggnad där toaletterna och ett separat vedförråd placerades. Därefter byggde vi omklädningsrummet med två skilda avdelningar. Sedan engagerade vi en lokal företagare att bygga också ett vindskydd för korvgrillning på stranden. Så vi har sammanlagt byggt tre byggnader, berättar Max Andersson.

Föreningen har fått fylla på med lite sand på själva stranden. Där finns också en del vattenväxter, som ändå inte hindrar användningen av stranden. I mån av möjlighet kommer man att ta bort dem senare. 

Ursprungligen tänkte man sig att projektet pågår till november 2022, men det blev klart snabbare än väntat. Enligt Andersson gjordes det åtminstone 700 timmar frivilligt arbete i projektet. 

– Stranden blev klar på mindre än en ett år för vi fick med så många goda talkoarbetare. De visste hur allt skall göras.

vessakopit metsän laidalla.
Omklädningsrummen gjordes på talko.

Grund för nytt projekt i anslutning till S:t Olofs vandringsled

Simstrandsprojektet har lagt en grund för ett större projekt i kommunen med anslutning till den närbelägna S:t Olofs vandringsled. Simstranden kunde nämligen också tjänstgöra som etappmål och pausplats för dem som vandrar längs leden. Kimitoön har också på gång ett projekt som planerar sju nya vandringsleder inom kommunen. Andersson hoppas att någon av de här rutterna kunde bli byaföreningens nästa projekt. 

– Man kunde till exempel bygga en naturstig kring sjön utgående från simstranden, tänker han sig.

Men projektet är fortfarande bara i planeringsskedet. Tidigare har föreningen med Leaderstöd bland annat byggt en utescen på Kalkholmens ruiner i Västanfjärd och gjort en utvecklingsplan för de 21 byarna som utgör Västanfjärds socken. 

Luontopolku ja opastekyltti.
Byaföreningen hoppas att man ännu skall få en nya naturstig till området.

 

Text: Nina Maunuaho

Översättning: Mathias Luther

Bilder: Västanfjärds byaföreningen

Förtjänst istället för förfång! Vass är en råvara med framtid

Lähikuva ruovikosta.

 

Projektet för avlägsnande av vass från Skärgårdshavet, finansierat av Leadergruppen I samma båt – Samassa veneessä, har redan gett upphov till två uppföljande projekt! Målet är att utreda hur mycket vass det verkligen finns i Skärgårdshavet och att utveckla en fungerande näringsverksamhetskedja kring den.

Vassen är en ettårig växt som kraftigt breder ut sig i Skärgårdshavet och i andra vattendrag i södra Finland. Ställvis har växten (phragmites australis, också kallad bladvass) erövrat hela stranden och förhindrar dess användning för rekreation.

Det finns omkring 7 kilo fosfor och 80 kilo kväve i ett ton vass, så man avlägsnar effektivt näringsämnen ur havet genom att skära bort vass. Man förbättrar också vattengenomströmningen och naturens mångfald genom att skörda vass. Den viktigaste effekten gäller i alla fall kolavtrycket för omkring hälften av vassens biomassa är kol. Man får alltså massvis av kol bort ur naturens kretslopp genom att skörda vass.

Man kan använda vass till att bygga tak eller som material för konstverk. Vassen fungerar bra som jordförbättringsmedel, takmaterial, isoleringsmaterial, strö, foder eller växtunderlag. Dessutom kan man göra bioenergi eller biokol av den. Vassen är alltså ett mångsidigt råmaterial, men det utnyttjas mycket lite i Finland för närvarande för kostnaderna för tillstånd, skörd och transport har hittills varit så stora att det inte varit lönande att syssla med skörd i stor skala. Med de pågående projekten kring vass försöker man lösa det här problemet. Åbo Yrkeshögskolas överlärare och klimatansvariga Juha Kääriä som leder vassprojekten säger att man redan kommit en bra bit på väg.

– Inom Leaderprojektet har vi gjort ett stort arbete för att tillsammans med Pargas stad kartlägga vem som äger vattenområdena. Vi har skickat över 600 brev, och huvudsakligen har de som äger vattenområdena förhållit sig positivt till planerna på att avverka vass. Tillstånden har getts till Pargas stad som framöver kan dela ut tillstånd till företagare som sköter skördandet. Avsikten är att under de nästa två åren få loven klara för 1000–3000 hektar, så att företagen kan skörda från dukat bord.

Om man vill bli kvitt vassen helt lönar det sig att göra avverkningen genast efter midsommar då en stor del av näringen flyttat från rötterna upp i växtstammen. Då man skär av vass under vattenytan över ett tillräckligt stort område kvävs den och dör. Om man å andra sidan vill använda vass till exempel som byggnadsmaterial och skörda vass varje år lönar det sig inte att kväva tillväxten.

Vass.
Att skörda vass hör inte till allemansrätten. Man får skära vass i liten skala vid sin egen strand. Om avverkningen är omfattande behövs det tillstånd av vattenområdets ägare och inför klippningen skall man göra en anmälan till den lokala NTM-centralen.

Olika områden har fått tillstånd i Pargas

I det Leaderprojekt som snart avslutas har man jobbat på olika försöksområden i Pargas, till exempel vid Tammiluoto vingårds strand på Lemlax och på naturskyddsområdet kring Brattnäsviken. Vingårdsföretagaren Timo Jokinen har från början deltagit aktivt i projektet.

Här i vår strand breder vassen ut sig hela tiden. Speciellt i sommar var tillväxten kraftig då det var så varmt. Vårt båtfar håller på att helt växa igen!

Man siktar på att ännu i höst pröva klippa vass längs vingårdens strand. Om vassen kommer bort blir vyn öppnare vilket gynnar företagets turismverksamhet. Om man lyckas krossa den skördade vassen tillräckligt fint kan företaget utnyttja den som jordförbättringsmaterial i sin egen äppelträdgård.

Vass.
Stranden vid Tammiluoto vingård är ett av de första objekten där man börjar klippa vass.

Jokinen har allt sedan 1980-talet följt med hur vassen tagit över vattnen kring Lemlax.

– Speciellt orolig är jag för läget i Brattnäsviken. Då vi köpte den här platsen var viken en meter djup, men nu finns det inte ens en halv meter. Vasstillväxten har varit mycket snabb och vidsträckt, konstaterar Jokinen.

Läget i naturen på naturskyddsområdet som fungerar som ett pilotobjekt har noga kartlagts. Platsen har fridlysts med tanke på fågelvattnen, men förutom fåglarna har man också kartlagt områdets groddjur och ryggradslösa varelser.

– Om vi nu på försök klipper vassen där kan vi se hur det påverkar djurlivet, säger Juha Kääriä.

Timo Jokinen och Juha Kääriä.
Tammiluoto vingårds företagare Timo Jokinen (t v) och vassprojektets representant Juha Kääriä på vingårdens brygga. Kääriä hoppas att man i framtiden skall kunna få lantbruksstöd eller annat stöd för att skörda vass.

Företagarna i nyckelposition

Resultaten i Leaderprojektet har fått också andra finansiärer att tro på att det lönar sig att samarbeta för att utveckla näringsverksamhet kring vassen.

NTM-centralen har ur Miljöministeriets medel beviljat Åbo Yrkeshögskola ett femtioprocentigt stöd till projektet som kostar 460 000 euro och som utvecklar nya skördetekniker och logistik tillsammans med företagen, avlägsnar flaskhalsar i kedjans ekonomi och därtill fortsätter med tillståndsprocesserna.

– Till exempel RH-Harvesting Oy i Pargas har byggt en ponton som kan klippa och krossa vassen och binda den till balar. Den kan lasta upp till 100 ton biomassa vilket motsvarar tio hektar vassområden. Det ställs stora förhoppningar på den, men den är inte hela lösningen för man kommer inte in på de grunda strandvattnen med en så stor farkost.

Pargas Fjärrvärme och Finnsementti tänker experimentera med vass som biobränsle. Kiteen Mato ja Multa har grundat en filial i Nådendal där man utvecklar en produkt som kunde ersätta torv som växtunderlag i professionell växthusodling. Ett par företag utreder hur vass lämpar sig som foder och strö. Ett annat företag utvecklar fungerande lösningar för sjötransporterna.

– En stig som inte ännu utforskats är produktionen av biokol. Om man med hjälp av pyrolys förädlar vassen till biokol så hålls kolet borta ur kretsloppet hundratals år. Det kunde bli en bra metod för klimatkompensation. Biokolet kunde användas till exempel för vattenrening eller för grönområdesbyggande.

Egentliga Finlands förbund har för sin del beviljats 70 procents stöd för ett projekt på 95 000 euro som avser att kartlägga mängden vassruggar. Det gjordes en kartläggning år 2006 då man konstaterade att det växer vass på cirka 30 000 hektar längs södra Finlands stränder. Efter det har inte någon ny kartläggning gjorts, men nu får man snart uppdaterad information.

– Vi har tagit prover som ger oss information om hur mycket biomassa vass det finns på en kvadratmeter. Med ledning av bilder från satelliter och drönare kan man beräkna antalet hektar. Man kan till exempel räkna ut att det finns tio ton vass på en hektar vid Tammiluoto vingårds strand, säger Kääriä.

I de nya projekten tillämpas så höga krav på egen finansiering att man också varit tvungen att samla ihop många finansiärer. Flera företag har beslutat att delta, samt Skyddsfonden för Skärgårdshavet, städerna Åbo, S:t Karins och Nådendal samt Åbo Yrkeshögskola.

– Alla parter är entusiastiskt och helhjärtat med i detta, säger Kääriä tacksamt.

Vass och slingorna.
Då man tar bort vass kan andra växter ta plats. Ibland kan man råka ur askan i elden om man instället för vass får slinga (mitt i vassen på bilden). Slingorna kan växa så tätt att man inte kan ta sig igenom växtmassan med båt.

Gamla idéer, nya teknik

Det som framför allt driver vassens tillväxt är den snabba övergödningen av vattendragen. En annan orsak är att man slutat med betesdrift och slåtter.

– På femtio- och sextiotalen fanns det ganska lite vass. Då använde man vassen som djurfoder i skärgården. Man till och med tävlade lite med grannen vart år om vem som kunde skörda de finaste ruggarna, vet Kääriä.

Vasstaken som är så populära i England, Holland och Danmark är också de en gammal idé, och för närvarande är det just som takmaterial som vassen betingar det bästa priset. I samband med ett tidigare projekt hittade man ett gammalt RT-kort (byggnormer) för yrkesmässigt byggande, och det uppdaterade man, så om någon är intresserad av att bygga vasstak hittar hen nu instruktioner i bygginformationskartoteket.

Fiskar och vass.
Att skära bort vassen förbättrar miljön också för fiskarna. Framför vassruggen på bilden ligger ett stim löjor stilla.

Text och bilder: Janica Vilen

Översättning: Mathias Luther

 

Pargas nya konditionstrappa öppnar hisnande vyer!

Ihmisiä kuntoportailla.

 

Med stöd av Leadergruppen i Samma båt – Samassa veneessä och i huvudsak med talkokrafter har det byggts en konditionstrappa upp på högen av sidosten som omger Pargas kalkgruva. Det lönar sig att klättra ända upp, för efter 470 trappsteg belönas man med hisnande landskap, en utsikt över kalkgruvan och under klara dagar ända till Åbo. 

Sommaren 2021 ljöd surret av motorsåg och borrmaskiner längs Pajbackavägen i Pargas då de frivilliga färdigställde konditionstrappan som de börjat bygga sommaren 2020.

– Vi inledde bygget i fjol med att fälla träd längs sluttningarna, och dessutom var vi tvungna att gräva bort lite mark för att göra backen mindre brant. I början av juni i år började vi sedan med att bygga själva trappan, berättar projektets primus motor Johan Kronberg.

Grunden lades av yrkesmänniskor och efter det fortsatte bygget med frivilliga krafter. I augusti då journalisten besökte platsen pågick monteringen av trappans handräcke.

– Vi är en grupp pensionärer som jobbar i två personers lag fyra timmar om dagen. I allmänhet jobbar vi här två gånger i veckan, berättar Mårten Malmgård.

Enligt Johan Kronberg har man redan satsat omkring 2 000 talkoarbetstimmar på trappan. Projektets totalbudget är 158 670 euro, och det är Väståbolands företagare som fungerar som projektinstans. Projektet har fått finansiering av Leadergruppen I samma båt r f – Samassa veneessä r y.

–  Efter att vi ansökt om Leaderstöd kontaktade vi också lokala aktörer och den vägen fick vi också annan finansiering och flera samarbetspartners i projektet. Vi vände oss till Väst-Åbolands företagare och det är nu de som leder det här projektet, berättar Kronberg.

Trappan stiger upp till 50 meter över havet.

Idéen från Malmgårds trappa i Helsingfors

Tanken på att bygga en konditionstrappa vaknade i Johan Kronberg då han besökte Malmgårds konditionstrappa i Helsingfors, en av de första i Finland.

– Jag deltog i ett startupföretag som skulle göra en app med information om motionsmöjligheterna i alla de större städerna. Då bekantade jag mig med Malmgårds konditionstrappa i Helsingfors – ett objekt som jag inte visste något från förr. Jag fick en ingivelse om att man kunde göra en sådan också i Pargas, berättar Kronberg.

Ivern dämpades ändå lite av det att det i Pargas inte just finns kuperad terräng eller lämpliga backar att bygga en trappa i. Slutligen fick Kronberg tanken att trappan kunde byggas på Pargas kalkgruvas hög av sidosten. Det levereras dagligen flera ton sidosten från Nordkalk som äger gruvan som en biprodukt vid gruvbrytningen, och den staplas i högar runt omkring gruvan. Den hög som trappan byggts på är ganska gammal och har inte fyllts på med ny sten sedan 1950-talet.

– Nordkalk sa i början att det är frågan om ett gruvområde och därför är tillträde förbjudet för utomstående. Vi löste problemet genom att arrendera området av Nordkalk och göra liksom ett litet eget område innanför gruvområdet. Nordkalk har nog varit uppmuntrande i det här projektet. De har bland annat gett oss löst stenmaterial att använda som botten för trappan, säger Kronberg.

Själva gruvan är 130 meter djup så det är ett högt fall dit ner uppifrån stenhögen. Därför har man inhägnat området där trappan befinner sig. Till skillnad från många andra konditionstrappor i Finland var man i Pargas tvungen att bearbeta sluttningen så att den passade för trappan och att göra en tio meter bred slät passage för den. I allmänhet har trapporna byggts till exempel invid slalombackar eller i terrängen.

Johan Kronberg är primus motor för trapprojektet.

Leader uppmuntrar till motion!

Det har byggts många konditionstrappor i Finland med Leaderfinansiering. Bara i Egentliga Finland byggdes 2014-2020 nio konditionstrappor som fick stöd ur landsbygdsfonden via de lokala Leadergrupperna. Således visade de föregående projekten vägen för Pargas trappor.

– I Loimaa finns en konditionstrappa där bänkarna på utsiktsplattformen inte höll längre än några månader. Vi tog det ad notam och gjorde från början bänkarna i Pargas extra stadiga så att de skulle vara hållbarare, berättar Johan Kronberg.

Det finns också planer på att ännu installera LED-lampor under trapporna så att de kan användas också vintertid. Belysningsmetoden är kopierad direkt från en konditionstrappa i Sibbo som också har en rörelsedetektor. Om ingen är på trappan släcks lamporna, men de tänds då det kommer användare. Sensorn räknar också besökarna.

Till sommaren 2022 är det meningen att förstora parkeringsplatsen, för det väntas mycket besökare till trappan.

– Pargasborna har varit riktigt glada åt projektet. Trappstegens höjd har avsiktligt hållits låg för man har inriktat sig på alla slags människor som användare, inte bara idrottare, berättar Kronberg.

Mårten Malmgård och Bernt Engström installerade brädräcken på trappan i augusti 2021.

 

Text och bilder: Nina Maunuaho

Översättning: Mathias Luther

Leadergruppen kartlade ringvägens naturstigar

Henkilö kävelee luontopolulla.

 

Skärgårdens ringväg är välbekant för cyklister, men det finns också fina vandringsleder längs rutten. Sara Söderlund som jobbar för projektet Outdoor Leader har kartlagt de naturstigar som finns eller är under uppbyggnad, och hon noterade samtidigt de bästa platserna för nya tänkbara stigar.

I samma båt – Samassa veneessä har just blivit klar med sitt projekt Outdoor Leader, som betydde jobb på lokal, regional och internationell nivå.

Lokalt kartlades alla naturstigar och rastplatser längs Skärgårdens ringväg samt gjordes anvisningar för föreningar om hur man anlägger en naturstig. Regionalt utreddes tillsammans med andra Leadergrupper vilka elektroniska plattformer som presenterar stigar, samt inleddes marknadsföring av rekreationsområden. Den internationella delen av projektet var studieresor, av vilka bara två kunde förverkligas på grund av coronan.

Projektarbetare Sara Söderlund svarade för projektets lokala del.

För närvarande ligger det ett tjugotal naturstigar längs Skärgårdens ringväg. Flera stigar är under planering redan, och dessutom kartlades också platser där det skulle vara bra att få en naturstig. För närvarande finns det mest naturstigar i Nagu, men det finns fina objekt också på andra öar, berättar Söderlund.

I Korpo till exempel finns Barfotastigen som presenterar miljökonst, men dessutom kommer snart två nya naturstigar: hembygdsmuseets historiska naturstig samt Verkans Biosfärstig. Söderlund menar att det dessutom finns bra platser för nya stigar i Markomby och i Korpoström.

Fler rastplatser behövs!

Inom projektet kartlades också rastplatserna, som det finns alldeles för lite av.

Det finns stort behov av rastplatser utrustade med WC, picknickbord och papperskorg. Dessutom är det brist på tältplatser. Visst får man tälta i många skogar, men till exempel utländska turister känner inte till allemansrätten, konstaterar Söderlund.

Camping sliter också på skogarna för längs ringvägen kan det under en och samma kväll finnas hundra människor i jakt på nattkvarter. Tältandet lämnar också skräp, avföring och rester av brasor i skogarna. Därför skulle det vara bra att anvisa tältandet en plats där man samtidigt kunde erbjuda andra tjänster.

På samma stig

Största delen av naturstigarna i skärgården har anlagts av lokala föreningar, men det finns också sådana som skapats av företagare, kommuner och markägare. Minna Boström som är verksamhetsledare för Leadergruppen I samma båt – Samassa veneessä efterlyser samarbete mellan aktörerna.

En naturstig kan vara en god investering för markägaren. Om det går en stig genom skogen följer de flesta den och lämnar resten av skogen i fred, påpekar hon.

En bra naturstig kan dessutom ge tillfälle till företagsverksamhet, för vandrarna behöver också tjänster. I Sattmark i Pargas till exempel är de som vandrar längs naturstigen också stamkunder i caféet vid stigens början.

Vid sidan om naturstigarna finns det längs Skärgårdens ringväg mycket annat att se i naturen om man ger sig tid att stanna upp och titta. Minna Boström som själv bor i Korpo påminner om att turisterna kan ha svårt att hitta sådant som är självklart för ortsborna.

Det kunde vara bra att till exempel visa turisterna var de bästa platserna för att beundra solnedgångar finns, föreslår hon

Det kunde också vara en rolig idé att lista skärgårdens högsta platser som vandrarna kunde ”göra” så som man gör Alptoppar, fortsätter Söderlund.

I skogarna i Nagu kan man se mufflonfår – vilda får med stora horn – eller dovhjort vars hannar har stora bredbladiga horn. I vattnen kring Iniö åter kan man mot slutet av sommaren få simma med medusor, och om man kastar en blick mot himlen får man beundra havsörnens flykt.

Minns underhållet!

Då man börjar planera en naturstig lönar det sig att redan i planeringsskedet också tänka på dess underhåll. Bristfällig skyltning eller söndriga gångplankor till exempel kan medföra faror för vandrare.

Mången naturstig har skapats genom projekt men lämnats åt sitt öde, då projektet tagit slut, förklarar Sara Söderlund.

Man kan inte få Leaderstöd för att rusta upp en stig för finansieringen är inriktad på utveckling och nyskapande. Därför lönar det sig att inom projektet planera en så hållbar stig som möjligt och att försäkra sig om att någon förbinder sig att underhålla den framöver. Ett undantag är att man har kunnat rusta upp gamla stigar med Leaderpengar om man samtidigt utvidgat stigen eller utvecklat den till exempel till en guidad temastig.

Leaderstöd finns

Minna Boström som är verksamhetsledare för I samma båt hoppas på mera naturstigar i skärgården. Det finns gott om platser för stigar!

Naturstigar är populära Leaderprojekt. Man kan anlägga en stig antingen som ett eget Leaderprojekt eller så kan man ansöka om stöd inom ett lämpligt temaprojekt. Via det pågående SMILe-projektet till exempel beviljades pengar åt föreningen Kirjais- och Sommaröbygdens utveckling för byggandet av en naturstig i Nagu Kirjais.

Då vi beviljar Leaderstöd tänker vi alltid på hur allmännyttiga och långlivade åtgärderna är. Därför är öppna naturstigar och grillplatser bra Leaderprojekt, konstaterar Boström.

Som en del av Outdoor Leader-projektet gjorde Söderlund också en projektguide för föreningarna. Den ger råd om hur man anlägger en naturstig eller en rastplats som Leaderprojekt. Guiden innehåller information om tillståndsärenden, säkerhetsaspekter, råd om skyltning, råd om projektansökan och kriterier för naturstigars tillgänglighet. Det är nämligen numera stor efterfrågan på tillgängliga utfärdsmål.

Utöver den skriftliga versionen finns guiden också som video. Med guiden försöker man sänka tröskeln för att ansöka om Leaderfinansiering. Leadermedlen är avsedda för landsbygdsutveckling och de kommer ur landsbygdsprogrammet, som skall skapa tillväxt, utveckling och välstånd på landsbygden. Av finansieringen kommer 42 procent från EU, 38 procent från staten och 20 procent från kommunerna.

 

Text: Janica Vilen

Översättning: Mathias Luther

Video: Sara Söderlund

Pargas satsar på vandringsterräng

Mies kantaa kuusenoksia.

 

I kommundelen Pargas har man under de senaste åren satsat på naturstigar och vandringsterräng. Pargas Ports rotaryklubb har gjort brygga, utedass och grillplats på Tjuven. Naturskyddsföreningen har restaurerat Munkvikens naturstig och Helena Särkijärvi leder som bäst projektet KuntaHelmi, som är inriktat på öarna Långholmen och Norrbyholmen.

År 2017 genomfördes ett Leaderprojekt kallat Pargas stigar. Då kartlades naturstigarna och fritidslederna på gamla  Pargas område och samtidigt som man granskade förutsättningarna för att etablera nya rutter. Rapporten från projektet listar en lång rad förslag på hur man kunde utveckla rekreationsmöjligheterna i Pargas natur.

Helena Särkijärvi som lett projektet är nöjd att man också börjat förverkliga idéerna.

– Till exempel ön Tjuven som ligger nära centrum var ett objekt i projektet. Nu har den lokala Rotaryklubben gjort en brygga, ett utedass och en grillplats där inom ramen för ett separat Leaderprojekt, säger Särkijärvi.

I projektet Pargas stigar tänkte sig också några statyer på ön, inspirerade av gamla folkliga berättelser: ett svin och en korv.

– Det har alltid funnits rivalitet mellan Pargasbor och Kimitobor. Enligt historien hade Kimitoborna i tiden knyckt Pargasbornas grisar, skurit upp dem just på den där ön och sedan flytt. Pargasborna hade bara kvar ingredienserna till korv. Därför började man kalla Kimitoborna för svin och Pargasbor för korvar. Om man satte upp statyer på ön kunde de väcka båtfolkets uppmärksamhet. Då de sedan kommer för att titta på statyerna får de höra den här roliga historien, förklarar Särkijärvi sin idé.

Ön har blivit flitigare frekventerad tack vare bättre faciliteter. Den är ett populärt utfärdsmål också under stränga vintrar då man kan vandra eller skida dit över isen. Sommartid behöver man en båt för att komma dit.

Tjuven är en liten holme inte långt från Pargas centrum.

Långholmen och Norrbyholmen utvecklas

Under 2018 gjordes också ett Leaderprojekt under vilket det planerades en naturstig till Norrbyholms ö. Förutom att man anlade en stig så snyggades också landskapet upp och man fick hyra båtar för dagsutflykter från Sollidens camping.

Nu är Norrbyholmen tillsammans med Långholmen med i projektetet KuntaHelmi, som också leds av Helena Särkijärvi. Det är ett miljöprogram som miljöministeriet har satt igång för att förhindra att den finska naturens mångfald utarmas.

– Avsikten är att sköta Långholmen som lund och vi planerar också bete där bara vi hittar betesdjur. Av marken är nästan 65 hektar stadens, berättar Särkijärvi.

Norrbyholmen för sin del är en under åtta hektars ö som i sin helhet har klassificerats som en på landskapsnivå värdefull vårdbiotop. Där finns en naturstig, visserligen fortfarande utan guidetavlor, och holmen betas av får.

– I år har vi igen slagit och röjt granbuskage för att inte området skall bli helt igenvuxen skog. Här finns en alldeles speciell biotop som varje år skall underhållas så att den bevaras. Avsikten är att ännu komplettera med ett utedass, en grillplats och ordentlig skyltning, berättar Särkijärvi.

Roger Gruner och Helena Särkijärvi har jobbat på Norrbyholmen.

Holmen har länge använts för rekreation och på 1980-talet var den så populär bland traktens ungdomar att man satte upp en skylt på stranden där det stod: Bara för ortsbor! Numera är alla välkomna.

Det största problemet nu med Norrbyholmen och Långholmen är hur man kommer dit.

– En idé som har kläckts är att vi målar speciella roddbåtar gula och kallar dem sundoler. Namnet kommer från Pargas sundet och gondoler. Man kunde tänka sig att man får hyra dem vid den lokala campingplatsen eller vid äventyrsgolfbanan i centralparken, beskriver Särkijärvi visionen.

Det är Pargasbon Marcus Lindström som har kommit upp med namnet sundol, och han ser att till exempel kajaker också kunde vara sundoler lika väl som roddbåtar.

I KuntaHelmiprojektet ingår att planera rekreationsanvändningen av Norrbyholmen och Långholmen, men pengarna för att förverkliga planera skall ansökas separat.

Norrbyholmen är en åtta hektars holme som bland annat skall skötas genom att man avlägsnar vassen kring den.
Lammen sköter om en del av Norrbyholmens landskapsvård.
Från Norrbyholmen har man en fin utsikt mot Paras högsta punkt, Vårdkasberget.

Munkvikens naturstig trampas flitigt

Munkvikens naturstig som går nära centrum är ständigt i flitig användning. Stigen som är ett par kilometer lång och går både över kommunens och församlingens marker är väl tillgänglig och rik på naturvärden. Längs stigen ser man vackra och välväxta nötbuskage, havsstrand och bäckars våta vindlingar där fåglarna hittar utmärkta boplatser. Därför får man speciellt om vårarna njuta av fågelsång längs stigen.

– Här har naturskyddsföreningen rustat upp miljön. Också den bänk som föreslogs i projektet Pargas stigar har dykt upp på stranden, noterar Särkijärvi.

Stigen utnyttjas mycket som närrekreationsplats, men också i skolornas och daghemmens miljöfostran. Också Gäddan och gänget har lämnat något för barnen att upptäcka längs stigen.

Det går bra att starta vandringen på Munkvikens naturstig vid Munkvikens simstrand.
Helena Särkijärvi ser man ofta på Munkvikens naturstig.
Gäddan och gänget har lämntat spår på Munkvikens naturstig.

Många objekt

Förutom de ovan nämnda objekten i kommundelen Pargas finns det till exempel tre vandringsleder över Lofsdals gårds marker med start vid Sattmarks kaffestuga. Den kortaste är 2,5 kilometer lång, den nästa 5,5 kilometer och den längsta 11 kilometer lång.

Om man från kaffestugan fortsätter lite vidare längs Skärgårdsvägen kommer man till Lenholms naturskyddsområde där dt finns en omkring två kilometer lång naturstig som går via ett fågeltorn. Området fick i höst Egentliga Finlands pris för Årets landskapsgärning.

På Lemlax gårds marker igen finns den 2,8 kilometer långa Blåbärsstigen och den 1,3 kilometer långa Lingonstigen.

– Namnen är nog träffande för stigarna går i torra skogar där det växer mycket bär, berättar Särkijärvi.

Lenholmens naturstig.

Text: Janica Vilen

Översättning: Mathias Luther

Har du funderat på att ansöka om investeringsstöd från en Leadergrupp? Kolla på videon in tipsen om hur processen lyckas!

Bord och stolar på terrassen.

 

Projektet Mera liv i investeringar utredde vad som främjar eller fäller föreningarnas investeringsprojekt. 

Leader I samma båt – Samassa veneessä föresatt sig att utreda hur det gått för investeringarna som finansierats under åren som gått. Via utredningen fick man rikligt med viktig kunskap som hjälper till då man ger råd åt nya sökanden. 

De viktigaste punkterna samlade man också i en video som ger goda tips om hur man ansöker om finansiering och hur man planerar projekt. 

Undersökningen omfattade intervjuer med tolv föreningar som har genomfört ett investeringsprojekt. 

Då ett projekt är över hör vi vanligtvis inte mera just något om det. Vi ville utreda vad som sker efter projektet. Vad har fungerat, vad inte? Hur kunde man utveckla ansökningsprocessen och hurudant stöd behövs, berättar Sara Söderlund som gjort undersökningen. 

God arbetsfördelning lönar sig 

Ju flera talkoarbetare som finns att tillgå, desto bättre klarar man sig i allmänhet, både under projekttiden och efter den. Det lönar sig alltså att försäkra sig om att tillräckligt många människor engagerar sig, så att inte någon kroknar under arbetsbördan. 

Många tyckte att ansökningsprocessen är jobbig och komplicerad. 

Föreningarna gav en vink om att det lönar sig att välja till exempel tre olika ansvarspersoner i föreningen. En sköter kontakten med Leader, en annan sköter penningtrafiken och en tredje byggandet. Om man är ensam projektansvarig får man bära ett stort ansvar och ensam sköta om många ärenden, säger Söderlund. 

Många föreningar har haft stor nytta av att bland sina medlemmar ha olika branschers proffs vilkas kunnande har kommit till sin rätt i talkoarbetet. 

Projektens aktörer ser det också som viktigt att man reserverar tillräckligt med tid för planering. 

Det lönar sig att planera investeringen så att det behövs så lite service som möjligt, preciserar Sara Söderlund. 

Föreningarna som varit med har till exempel byggt byagårdar, festlokaler, en hundpark, en väderkvarn, en minigolfbana, en ungdomslokal, ett museum, en brygga och en utescen. Ett projekt som lyckas väl medför ofta många slags positiva följder. Till exempel byggandet av

en hundpark i Gustavs sammanförde människor som efter projektet aktivt har ordnat evenemang och planerat också nya investeringar. 

Oftast är det föreningar med många medlemmar och väl inkörd verksamhet som inleder investeringsprojekt, men det har också grundats nya föreningar för ändamålet. Somliga föreningar har redan genomfört flera projekt då de har fattat galoppen i processen. 

Enligt Sara Söderlund lönar det sig att vara i kontakt med Leadergruppen genast då idén har fötts för att projektet skall löpa så smärtfritt som möjligt. En välgjord projektplan hjälper bland annat då man gör kostnadsberäkning och då man ansöker om tilläggsfinansiering från annat håll. 

Det lönar sig också att hålla bokföringen up-to-date under hela projektet så att inte slutskedet blir så tungt, instruerar Söderlund. 

 

Text: Janica Vilen 

Översättning: Mathias Luther

Foto: Sara Söderlund

Video från Outdoor Leader tipsar om utfärdsmål

Karttaopasteita ja portti luontopolulle.

 

Videosnuttar som gjorts inom Outdoor leader-projektet ger glimtar av friluftsleder där man kan fotvandra, springa, paddla, cykla eller ta sig fram hinderfritt och avspänt i den finska naturen. 

Finländska Leadergrupperna som deltar i det internationella Outdoor Leaderprogrammet har publicerat videofilmer från de intressantaste utfärdsmålen inom sina respekrive områden. Via filmerna kan man se till exempel i Kuhankuono, Harjureitti (”Åsleden”), Tammireitit (”Eklederna”), Sammallahdenmäki,  Pinkjärvis och Vähäjärvis frisbeegolfbana eller  hur naturstigarna ter sig vid Masugnsträsket, Senatsberget, Vähä-Tulejärvi, Lautatarha eller Vaskio.

Det har också klippts ihop en sammanställning av filmerna från alla olika områden. De lokala filmerna publiceras lördagen både Haloo maaseutus sidor och i Leadergruppernas egna kanaler.

Fixa lederna med hjälp av projektet!

Outdoor Leader är ett projekt som är gemensamt för nio Leadergrupper, avsett att inspirera lokala grupper att utveckla vandringsleder och friluftsområden. Att turista i närområdet och att röra sig i naturen har blivit allt mera populärt, men coronavirusets ankomst medförde att besökarantalet de mest kända rutterna ökade explosionsartat.

Skärgårdens Ringväg och i Kuhankuono har det tidvis varit rusning, säger Jouko Parviainen som är projektchef för Outdoor Leader.

Projektet börjar inte självt röja några stigar. Meningen är i stället att sammanföra aktörer i branschen. Många saker löper bättre nätverken är i skick.

– Alla områden har sina egna aktörer, särdrag och utmaningar. Bland deltagarna finns byaföreningar, scouter, turismföretagare och andra. Alla har nytta av nätverket det väl har skapats. Våra kurser har sammanfört människor med färska ideer med folk som varit i branschen i årtionden. man har fått en bra idé är det mycket lättare att förverkliga den om någon kan berätta om sina egna erfarenheter och hjälpa andra att hitta rätt, förklarar Parviainen.

I augusti 2020 utbildade naturfotografen Erkki Kallio naturguider på leden Harjureitti. Kurserna ordnades av Leader Jokivarsikumppanit (”Kumpanerna längs ån”) och Leader Pyhäjärviseutu (Pyhäjärvitrakten) som en del an Leader Outdoor. På bilden ses guiderna beundra en tallört.

Internationellt samarbete öppnade ögonen för det unika 

Fem grupper från Egentliga Finland, en från Satakunta, en från Syd-Österbotten och två från Sverige är med i Outdoor Leaderprojektet. Projektarbetsgruppen hann göra ett studiebesök i Sverige innan coronan kom. Rauni Halonen som är projektansvarig inom Leader Pyhäjärviseutu (Pyhäjärvitrakten) är mycket nöjd med resan.

Ibland måste man åka längre bort för att förstå att man också själv har ett riktigt fint objekt. Det var roligt att se det svenska sättet att göra saker. Där var de verkligt stolta redan för en tre kilometers led och marknadsförde den stort. Vi har 30 kilometer likadana leder och ändå säger man ibland att vi har nu bara en sån här liten led, skrattar Halonen.

Jouko Parviainen beundrar också den svenska marknadsföringen.

– De hade ett projekt som heter Edible Sweden. Fyra stjärnkockar gjorde en meny baserad naturens råvaror, och den serverades tolv orter i Sverige. Det var en stor succeoch det skrevs omkring trehundra artiklar om det runt om i världen, berättar han.

Efter studieresan började man febrilt fundera hur man kunde tillämpa idén i Finland.

Det kunde till att terrängcyklister skulle köra från plats till plats, och varje ställe skulle de närmat som baserats lokala råvaror och traditioner, och de skulle höra historier ur den lokala kulturen. Det skulle bli en riktig Bike Menu, fortsätter Parviainen.

Med elcykel hinner man uppleva mera! På elcykel får man motion i friska luften och i fina landskap på ett miljövänligt sätt utan att färden blir för tung. Här är det Rauni Halonen, projektansvarig för Pyhäjärviseutu, som bekantar sig med elcykel.

Paketera, namnge och marknadsföra 

Det lönar sig enligt Parviainen att satsa ordentligt att paketera, ge namn och marknadsföra.

Den som är semester vill ha upplevelser, det lönar sig att tänka noga över vad man kallar sitt objekt. Området man marknadsför måste också vara tillräckligt stort. Om det till exempel gäller cykling ryms skärgården, Egentliga Finland och Satakunta alldeles bra inom samma område och erbjuder rikligt med sevärdheter, säger han.

Under ett projektseminarium i februari diskuterade parterna i projekten vilka möjligheter cykling ger.

– Ett femtiotal personer hade mött upp och resultatet var utmärkt. Man måste ha såna träffar för att saker skall avancera. Mera sällan föds något nytt bara genom att man ger sitt telefonnummer, det behövs just såna här evenemang, säger Rauni Halonen.

Taina Simola från Leader Jokivarsikumppanit (”Kumpanerna längs ån”) och Rauni Halonen från Leader Pyhäjärviseutu (Pyhäjärvitrakten) är glada över samarbetet över landskapsgränserna som projekter fött fram.

Alla vinner samarbete 

Jouko Parviainen har jobbat med turism i Saariselkä och sett vad den lyckade lanceringen av brandet Lappland medfört.

Först konkurrerade alla slalomanläggningar med varann om turisterna. Också de stora hotellen och de små programservicebolagen var i luven varann. När alla insåg betydelsen av samarbete vann de också alla det, minns Parviainen.

Outdoor Leaderprojektet utvecklar bland annat vandringsledernas smidighet, servicenivå, marknadsföring och produktutbud. Samtidigt försöker man göra lederna mera kända, trygga och internationellt gångbara.

– Vi har rätt god infra men servicen fattas. För att lyckas behöver vi ett nätverk som betjänar turisten, och det åstadkommer vi inte utan ett tätt samarbete mellan  till exempel  inkvarteringar, guider, cykeluthyrning och cykelservice, efterlyser Parviainen.

Fastän det är de som arbetar med rutterna som är projekters målgrupp kommer dess frukter förstås också vandrarna till godo. Meningen är att resenärerna efter projektet skall ha nya möjligheter att uppleva naturen, lokala specialiteter och en god kundbetjäning.

Barnen studerar ivrigt läget i Östersjön!

Barn leker i vatten.

 

Båtliv är en populär hobby för hela familjen, men speciellt i den yttre skärgården har det funnits överraskande lite program riktat specifikt till barn. Med stöd av Leader i Samma båt och kunnandet hos föreningarna i skärgården sökte man en lösning på problemet, och fann en riktigt elegant! 

Har du redan stött på Gäddan och gänget? De har ett pass för barn som kan tas med på rundtur i Kimitoöns och Pargas stads skärgård samtidigt som barnen bekantar sig närmare med Östersjön. Uppdrag som antecknas i passet kan man utföra på Örö, Iniö, Houtskär, Korpoström, Pensar, Brännskär, Stenskär, Gullkrona, Nötö, Bodö, Jurmo, Trunsö, Tunhamn, Vänö och Högsåra.

Medan föräldrarna navigerar kan barnen koncentrera sig till exempel på att spana in havsörnar. Dessutom har varje holme sina egna uppgifter som ger en stämpel i passet då man utfört dem.

Barnen lär sig inte bara miljöfrågor utan också skärgårdens kulturhistoria då de utför uppgifterna.

– På en ö får man veta varför man inte får kissa i havet, på en annan studerar man kartan och räknar hur många öar som har ”häst” i någon form i sitt namn. Skärgården har varit bebodd redan länge och med människorna så har också hästarna kommit till öarna. Vi hoppas att barnen genom uppgifterna lär sig att uppskatta och ta vara på både Östersjön och skärgårdskulturen, säger föreningsaktiva Pia Prost som deltar i projektet.

Passet från Gäddan och gänget får man bland annat på turistinformationerna i Pargas och i Kimitoön, på öarna och på Skärgårdscentrum i Korpoström. Alla mål är också tillgängliga med färja så man är inte tvungen att ha en egen båt för att göra upptäcktsfärden.

Barnen gillar Korpoström 

Barnen som besöker Knattelabbet är stolta över sina fynd. Sommarens ovanligaste var en vattenskorpion. Vanligare är blåmusslor, tångräkor, maneter och trollsländans larver. Foto: Erika Silventoinen.

Korpoström är ett av de bästa målen för barnfamiljer. Förutom att man kan simma och röra sig i naturen kan man hoppa i en skärgårdsforskares stövlar i Knattelabbet som finns i Skärgårdscentret. Knattelabbet som nu fungerar för femte sommaren har vissa favoriter bland uppdragen, men en del byts också ut varje år. En favorit är Åbo Akademiforskarnas akvarium som står på Skärgårdscentrets gård. I det har knattelabbets besökare kunnat lägga fynd som de fiskat upp ur havet.

– I sommar följde vi med stort intresse sandstubbar i akvariet. En byggde rentav bo i akvariet, men fick inte någon familj. Dessutom fick vi småspigg och vitfingrad brackvattenskrabba i akvariet. Tångräkor fastnar nästan i varje håv, berättar Erika Silventoinen som ansvarar för Knattelabbet.

De små forskarna har också fått studera till exempel algläget och kvaliteten på havsvattnet.

Erika Silventoinen ansvarar för Knattelabbets verksamhet.

Bli bekant med fiskarna 

Barnen tas alltid i beaktande i Skärgårdscentrets utställningar. Under 2020 och 2021 har man en utställning som heter Piscatus – fisken och människan. Utställningen berättar historier om världen under vattenytan och om stränderna. Visste du till exempel att människor åt fisk och skaldjur för 500 000 år sedan? Utställningen ger också en god uppfattning om yrkesfisket och hur det påverkar tillståndet i havet.

– Favoriten på den här utställningen är en fem minuter lång videofilm som heter Fiskens sinnen. Den har charmat besökare i alla åldrar, säger Anna Franzén som är informationsansvarig på Skärgårdscentret.

Anna Franzén.

Filmen som går på tre språk berättar bland annat att fiskar har sinnen för syn, hörsel, känsel, lukt och balans. Somliga fiskar har rentav ett bättre färgseende än människor. Fiskar kan se också ultraviolett ljus som är osynligt för människor.

Å andra sidan kan fiskar se bara omkring en meter bort och fiskögon kan inte reglera mängden inkommande ljus. Därför blir fiskar blinda om man lyfter dem ur vattnet. Fiskar har sina öron inne i huvudet. De uppfattar låga ljud bättre än höga. En del av fiskarna jagar sin mat med hjälp av luktsinnet.

De kan också känna lukten av fara, till exempel olja eller rentav svetten på fiskarens hand. Med en rad känselnerver i sidan kan fisken känna vattnets darrningar. Fiskar känner också beröring och smärta.

Förutom utställningssalen och Knattelabbet finns det också en restaurang, ett hotell, en gästhamn och en butik i Korpoströms Skärgårdscentrum.

– Folk är alltid så nöjda med att vi har roliga och lärorika sysselsättningar för barn. Nätterna blir lugna och barnfamiljer övernattar gärna här, säger Franzén.

Ett mål, flera projekt 

Biosfärområdets och FÖSS föreningsaktiva Pia Prost: ”Det har varit ett nöje att genomföra de här projekten då så många olika människor deltar”.

Det har genomförts många projekt de senaste åren för att utöka barnfamiljernas aktivitetsmöjligheter. Gäddan och gängets pass med sina uppgifter har skapats inom Leaderprojektet, liksom knattelabbet, som ändå nu redan fungerar med annan finansiering. Också videofilmerna som ingår i Skärgårdscentrets utställning har producerats med Leaderstöd.

– För åtta år sedan anordnade Skärgårdshavets biosfärområde en idéverkstad för föreningarna i skärgården. Till slut antog FÖSS (Finlands Öar rf – Suomen Saaret ry) ansvaret för att utveckla Ö-expeditionen och Knattelabbet. Det första projektet hette Vår Östersjö och det andra Ö-expeditionen, berättar Pia Prost.

 

Text: Janica Vilen

Översättning: Mathias Luther

Hundparken i Gustavs sammanförde både hundar och människor

Kvinnor och hundar leker.

 

På måndagar, onsdagar och lördagar går det livat till i hundparken i centrum av Gustavs. Då träffas Saariston Koirakamut (”skärgårdens hundkompisar”) i  parken. Den har byggts med stöd av Leaderprogrammet och har sammanfört hundägarna och fött både det ena och det andra evenemanget.  

Gustavs mottog år 2016 ett initiativ från kommuninvånarna om att bygga en hundpark. Saken väckte genast entusiasm och föreningen Saariston Koirakamut ry grundades för att förverkliga tanken. År 2018 blev parken verklighet tack vare talkoarbete, privata donatorer och Leaderprojektet I samma båt.  

– Tidigare fick man köra ända till Reso eller Nystad om man ville hitta en hundpark. Den här har använts flitigt sedan den blev klar, berättar föreningens ordförande Sirpa Koskinen vid en hundträff i juli. Också Pia Backman, Eija Heikkilä och Ulla Hörkkö har kommit med sina hundar. 

– Här kan både hundarna och hundarnas ägare hitta sällskap och här är det lätt att vänja valpar vid att träffa andra hundar. 

Pia Backman, Sirpa Koskinen och Eija Heikkilä på hundträff.

Parken har separata delar för stora och små hundar. I allmänhet är alla på de storas sida, men om det blir riktigt trångt delar man på sig i olika läger. Mellan områdena finns en gemensam förgård som ger en passage till parken så att inte hundarna lyckas rymma.  

Föreningen fällde träden och och gjorde största delen av markarbetena som talkoarbete. Då man också lyckades få en lokal grävmaskinsförare med i talkot kunde man pressa ner kostnaderna för parken under 20 000 euro.  

Nya bekantskaper och händelser 

Ulla Hörkkö menar att hundparken har varit räddningen för hennes Berner sennenhund 

– Maikki var i början väldigt folkrädd, men här fick hon bekanta sig med folk i sin egen takt. Hörkkö talar leende med sin hund som nu springer och tigger klappar av alla besökare i hundparken. 

I hundparken har Brenner sennen-hunden Maikki lärt sig att lita på folk. Här kelar Pia Backman med henne.

Hundparken har också stått fadder för evenemang kring hundar, till exempel träning i rallylydnad. Rallylydnad är en aktivitet som passar för alla slags hundar. Den förenar element av lydnadsträning, agility och hunddans. Dessutom ordnas informella parkträffar, hundpromenader, föreläsningar, hundmassage, lopptorg för hundgrejor. Hundarna deltog till och med i Gustavs Pridefest.  

Hobbyn förenar 

Hobbyn ger också människor sociala kontakter. Mången sommarboende har blivit bekant med lokalinvånarna i hundparken. Vänskap har uppstått och via sociala medier har många stämt träff också utöver parkens officiella träfftidtabell.  

Hundparken frekventeras också av hundintresserade från grannkommunerna. 

– Vi bor i Tövsala. Det här är en verkligt trevlig plats. Cissi är en amerikansk bulldogg och därmed en muskelhund som normalt inte skulle ha tillträde till en hundpark. Men hit har vi ändå fått komma för Cissi har alltid kommit bra överens med de andra, säger Eija Heikkilä. 

Amerikanska bulldoggen Cissi gör bekantskap, övervakad av sin matte Eija Heikkilä. Normalt får inte muskelhundar besöka hundparker, men Cissi har alltid kommit så väl överens med andra hundar att porten till Gustavs hundpark har varit öppen för henne.

Vitaminspruta för aktivitetsparken 

Hundparken ligger i centrum av Gustavs i aktivitetsparken vid Vähämaankuja, där det också finns ett daghem, en lekpark, en plan för strandvolleyboll, en frisbeegolvbana med 18 delar, konditionsstigar, ett utegtym och en tennisplan som på vintern kan täckas med is för skridskoåkning och isspel.  

– Det här är en verkligt fin plats. Det finns parkeringsplatser, belysning och vatten, säger Pia Backman. 

Då man beslöt bygga hundparken var området till största delen buskage. Nu stöder de olika aktivitererna varandra och området har blivit snyggt och trivsamt.  

Hundparken ligger i centrum av Gustavs i aktivitetsparken.

Föreningen utvecklas ständigt 

Till Saariston Koirakamut hör trettio medlemmar och ännu flera hundar, för många familjer har flera. Verksamheten är vital och man är ständigt öppen för nyheter.  

– Härnäst önskar vi oss en egen simstrand för hundar. Det finns ju gott om stränder i Gustavs, men man kan inte ta hundarna till stränder fulla med människor. Hundarna borde ha en egen trygg och välplacerad strand, säger Sirpa Koskinen. 

Ulla Hörkkö pekar också  behovet av skräpkorgar. Det finns gott om stigar som hundarna gärna strövar längs, men då det inte finns skräpkorgar blir man tvungen att bära på hundbajspåsar flera kilometer.  

Hittills har alla medlemmar varit hundägare, men inget hindrar att man ansluter sig till sällskapet fast man inte har hund. Man kan ha haft hund men den har dött, och då kanske det är uppmuntrande att träffa andra hundar. Vissa hundägare umgås också gärna med barnfamiljer så att hundarna kan lära sig att umgås med småfolk.  

Gentsu och Emma möter alltid upp vid porten för att hälsa på såväl hundar som människor.

 

Text: Janica Vilen

Översättning: Mathias Luther